Igår var det en fin dag. Uppvaknandet, frukosten, och ett bröllop väntade kl 14 som jag skulle sjunga på.

Jag åkte ut till Asmundtorp till min familj och hälsade på en stund. Jag och brorsan bestämde oss för att ta en promenad med vår lilla hund, min lilla prins, och tänkte gå en liten runda till torget där det fanns en loppis som en skolklass hade.

Väl där, efter 5 min, ser jag bara en stor rottweiler kommer bakom mig med en människa hängandes i kopplet, och den här stora enorma hunden har siktet inställt på vår lilla dvärgpudel som väger ungefär 50kg mindre som inte sagt ett ljud. 

Jag ser verkligen hur mina lilla prins slits i denna stora hunds mun och jag tror detta är stunden där han ska dö. Han skulle ju fylla 8 år på måndag.

Jag gör någonting som får loss min lilla prins, och han sitter och gråter, skriker och tittar på mig med en LIVRÄDD blick. Mitt hjärta brister. Jag tar upp honom, blodet flödar över min hand från honom, och jag bara skriker på de som har hunden.

Mitt i allt tog jag ett andetag, satte mig ner med min prins i famnen och andades. I denna stund befann sig hela torget framme hos oss för att se hur det hade gått. Jag undersökte honom snabbt, och byns veterinär Erik Mörne fanns faktiskt som tur är på plats och hjälpte mig. Han tog med mig, min bror och vår lilla hund i bilen och körde till mottagningen direkt.



Såhär är det. Jag är själv uppväxt med en rottweiler från det att jag var 1 år gammal, tills jag var 9 år. Han rörde verkligen aldrig någon. Han var extremt lydig och en helt fantastisk hund... min Zammi. Han var som en storebror. Därför vet jag om att en rottweiler inte är född med ett fel i huvudet, men fel människor får verkligen tag på hundar idag. De är stora, 50-60kg och deras käftar kan göra enorm skada. Därför ska bara inte vem som helst få köpa en sådan stor hund.

Tankarna om min bror hade tagit upp vår hund i famnen kommer... hade då hunden attackerat min bror? Denna hunden var en tik, och vad som nu triggade henne till att attackera en liten hane som stod med ryggen till... det vet jag inte. Det enda jag vet är att, tänk om det är ett barn nästa gång? Vad fan säger ägaren då? Förlåt? Jag skulle inte dragit med en stor rottweiler på en loppmarknad full med barn?

Usch jag vet inte. Jag vet bara att även idag, är jag väldigt chockad och har gråtit mycket. Jag har bilden av min hund, min lilla prins, inne i käften på denna stora hund.. och bilden av hur hon slängde fram och tillbaka med min hund som en trasdocka.. det är förfärligt. Han var så hjälplös. Så livrädd.. 

Under tiden hann jag tänka att ska han dö, så ska han inte dö på det sättet, och definitivt inte idag.

Jag älskar dig Olle, du är min lilla bebis. ♥