Ni är så otroligt fina.

Jag fick så fina kommentarer både här och på Facebook. Jag fiskar aldrig efter komplimanger om utseendet, utan jag ville bara skriva ren fakta hur jag har haft det, och hur tacksam jag är mot människor som ställer upp och hjälper till.

Så alla dessa komplimanger, och fina ord. Kärlek på er. Ni är fantastiska.

Många undrar över priser osv hos Leena på Artek Estetik, och för att ni ska få så bra överblick som möjligt kan ni gå in på hennes hemsida HÄR, och är det något ni är osäkra på så ring henne. Leena är världens goaste människa att samtala med

Tveka in. Jag är henne evigt tacksam. Snoken jag innehar är jag numera stolt över, och det är verkligen en inre frid när man för första gången känner: "Nä, jag duger faktiskt".

Jag tycker dock det är viktigt ibland att inte låtsas som att hela livet alltid varit okej och är okej jämt och ständigt, för ALLA vet om att det faktiskt inte är så. Min skolgång var inte perfekt. Liksom många andras. Jag blir rasande förbannad så fort jag hör något barn som utsätts för mobbing. Det ska inte få förstöra människors liv som det faktiskt gör.

♥

Rubriken lyder: "Evigt tacksam".

Varför? Jo. För de fina människorna som finns.

Jag tänker skriva väldigt öppet i detta inlägget om något väldigt personligt och något som gör mig sårbar. Så bryr ni er inte behöver ni inte läsa längre än såhär, men ni är välkomna att fortsätta om ni är nyfikna.

Jag blev väldigt mobbad som yngre. Hela skolgången kan man i princip räkna. Det var tufft. Allt från glåpord till den där utfrysningen. Ordet jag kan beskriva det med om jag bara fått välja ett är; "hemskt". 

När man väl fick höra glåpord, eller varför inte när internet rullade igång på riktigt och man hade en bild man kände att den kanske blev någorlunda fin, då var det någon som tog sig friheten och skrev: "Haha, sångkarriär kan du aldrig göra med den där näsan", osv. Sved det? För en 13-åring som blivit mobbad för att hon är ful, ja. Det sved som in i. 

Man började peta på sig själv i ansiktet och hitta skavanker. Men den där kommentaren hängde kvar. Näsan. Där var ju en stor knöl på den! Dock så växte jag rätt fort när jag kom in i puberteten så tidigt och ansiktet hängde inte med alltid, men så tänker man inte då. Då har man tunnelseende och tror att t ex en näsoperation hade gjort livet lyckligt.

Jag sa till mig själv att mitt liv inte hade blivit perfekt med en näsoperation, utan bara skulle få mig att känna mig lite bättre och stå ut med att se på mig själv. Många vuxna sa till mig att det var ju inte så farligt som jag tyckte att det var... då.

Som 16-åring bönade jag och bad mina föräldrar att få gå till en kirurg, och mamma följde med mig, för att jag skulle få höra vad han hade att säga. Han sa det mina föräldrar också sa: "Du är ju inte färdigväxt. Tidigast 18, om inte 20. För man växer till sig mer än vad man kan tro".

Jahapp. Bara att vänta. Jag fick stå ut med mig själv. Om någon tog ett foto på mig i profil blev jag skitarg. Jag gömde mig för kameror. Syntes aldrig till någonstans. Jag har inte många fotografin av mig själv från tonåren... tyvärr.

När jag väl fyllt 19 blev det ett nytt besök hos en kirurg. "NU BANNE MIG!" Var min tanke. Men vet ni vad? Jag blev livrädd. Fy vad de slår i sönder näsan. Men det kom jag över. Sen kom nästa tanke... tänk om det blir fel? Det är ju mitt i ansiktet och min operation hade blivit rätt omfattande. Nä. Sen pengarna? De har jag inte direkt i bakfickan. Fy sjutton. Nä. Det gick bort.

Jag började googla efter vad man kunde göra. Tänkte att man borde kunna göra något tvärtom.. alltså, förstora? 

Hittade en tjej som bloggade om att hon fyllt sin näsa med en s k filler för att jämna till den lite. Jackpot.

Jag började leta. Jag känner oftast på mig direkt om någonting är fel, och jag hittade en del sidor via google som kändes sådär. Sen hittade jag Artek Estetik. Lät definitivt seriöst. Gick in och läste om Leena Hagert som har många års erfarenhet och sjuksköterskeutbildning innan det också som man måste ha när man jobbar med den typen. Jag ringde henne.

Leena tog väl emot mig. Fick mig att känna mig trygg och jag kunde berätta exakt om hur jag kände. Självklart gick det att göra näsan på mig, inte skulle de behöva banka sönder mitt ben för att näsan skulle bli fin? Den är ju fullt brukbar. 

Vi fyllde på med något som heter Juvéderm på näsan, ovanför tippen och även ovanför min stora knöl, alltså mellan ögonen. 

När jag fick spegeln kände jag klumpen i halsen. Kunde ju inte börja lipa framför Leena. Men det var svårt att inte göra det. Jag hade ju en jättefin näsa!

Iochmed att jag inte fotograferade mig någonsin i profil, har jag ingen profilbild från före att visa upp. Men jag hade en enormt tydlig knöl mitt på näsan som gjorde att näsan definitivt var utstickande från ansiktet. För att inte näsan bara skulle synas så fyllde Leena på mina läppar med lite Juvéderm också för att det skulle bli proportionerligt. Vilket det verkligen blev.

Jag är så glad, och lycklig. Jag har en fin näsa. Har inte slått en tanke på en näsoperation sen jag gjorde detta hos Leena för ett år sen, och tänker inte på min näsa längre.

Juvéderm håller olika länge beroende på person och placering. På näsan är där inte lika mycket cirkulation som i läppar t ex, så det håller länge. Nu är det 12 månader sen jag gjorde min näsa där, och jag kände att nu lagom till denna Skönhetskväll jag och en väninna var bjudna på kändes det passande att fylla på lite för att göra den ännu rakare om det ens var möjligt. Det var det. 

Ikväll började jag nästan gråta ännu en gång när jag såg hur fin min näsa var. Jag är så otroligt nöjd. Jag är så evigt tacksam mot Leena Hagert som har fått mig att tycka om min näsa utan att jag ska behöva betala 40 000, genomlida en svårt operation och riskera att det går åt pipsvängen. Detta Leena gjort på mig kostar ett par få tusenlappar, håller mycket länge, och det tar ca 5 minuter. 

Är ni nyfikna på vad Leena gör mer, klicka er in på Artek Estetisk och läs mer. Leena är en varm, godhjärtad och fin person som tar dig för den du är. 

Leena. All min kärlek till dig. Ett utav de absolut största komplexen jag hade är som bortblåst. Nu kan jag fokusera på att bara sjunga, inte hur jag ser ut när jag sjunger. ♥

Ingen bra bild, det kommer bättre, men tog en snabb med min webcam nu ikväll så ni får en liten blick på näsan. Ni som känner mig och träffar mig ofta vet om hur den sett ut förut. 

Underbart uppvaknande idag. Solen skiner mig rakt i ansiktet. 

Idag jobbar jag ute på jobbet, har flera möten i Helsingborg. Ska bli spännande.

När man ändå talar om Helsingborg så ska jag dit ikväll igen på skönhetskväll. Det är bästa Leena på Artek Estetik som har bjudit in mig och ett par vänner till en äkta skönhetskväll med all världens tips om allt tänkbart. Det ska bli helt fantastiskt mysigt och jag längtar som en tok. Så ikväll blir det en riktig myskväll!

Ska göra mig iordning och snart dra iväg. Idag är nog en sådan dag jag kör på röda läppar känner jag, när man känner att man har lite extra power. 

Igår, fredag, gick jag ut med nyheten på Facebook. Vilken enorm respons det blev. Dryg 190 gilla under en dag värmde mitt hjärta enormt. Jag är lycklig.

Nyheten är kort och gott; Jag har blivit signad.

Att ha fått denna möjlighet efter allt kämpande känns fantastiskt, men det är bara början. Men vetskapen om att det finns några viktiga människor som tror på mig och det jag gör, det är ovärderligt. Jag är stolt över att få vara en del av ett fantastiskt team. Det blir nyskapande, kreativitet till max och en lång väg att gå. Men vi kommer nå dit, jag vet det. Det ska bli så intressant att få dela med mig av allt jag gör till er.

Massa, massa kärlek. ♥

Vilken underbar vårdag det blev idag.

Jag jobbade i Höllviken och ja... jag hade en tunn kavaj, plus en höstjacka, och när jag gick där ute kände jag hur värmen bara vällde över mig. JAG BLEV SVETTIG! Det ni. Det var ju år och dagar sen känns det som.. haha.

Lite utav bilderna vi tog i helgen hos Odium Clothing ligger nu uppe på http://www.odiumclothing.net/.

Fast att jag kände hur en del av migränen hängde kvar idag från igår, så måste jag säga att det blev en toppendag ändå. Allting liksom löste sig efterhand och det är jag tacksam för, det behövde jag idag.

Nu; tv, och kanske.. kaaanske en film.


http://www.odiumclothing.net/

Min helg var toppen. Plåtningen gick superb och det var så roligt att få träffa gänget på Odium igen. Bra magträning varje gång jag är där, längtar redan.

Veckan började helt ok tills igår. I måndags hade jag ett fantastiskt bra möte som gav väldigt mycket, och jag ska försöka komma ihåg att i slutet av veckan berätta en stor nyhet för er.

Men igår då.. Joo... min vattenpump har fått kortslutning. Attans. Måste fixa ny. Inte kul. Sen... efter 1 år och 3 månader får jag mitt första migränanfall. Kan det ha varit för att jag i princip satt vid datorn på jobb hela dagen? Det var hemskt iallafall och ja.. i den stunden när man mår som värst vill man bara försvinna. Men idag mår jag bättre, men man har efterhängande små smärtor kvar och segheten i huvudet finns där. Men det ska ändå bli en bra dag idag! Jag trivs ju med mitt jobb, mina kollegor och min chef. Det ska gå! 

Dags att ta på sig kläder och bege sig mot... Höllviken! 

♥

Är så glad idag.

Hade en lite halvseg idag och känt mig lite väck, också kommer jag hem och upptäcker att min fina vän Anna som bor i Ockelbo äntligen har fött sin lilla dotter.

Jag vet hur efterlängtad den sötnosen är, och jag är så glad för deras skull.

Kärlek på det ♥

Tjohejsan.

Klockan är verkligen "madde-är-svintrött" nu, och jag insåg precis att sista inlägget jag skrev var förra söndagen. Vart tog veckan vägen? Haha. SJUKT.

Här sitter jag iallafall, fredagkväll, kikar på The Voice och är nervös för de fina vännernas skull. Vem ska behöva åka ut? Galet att hela 4 stycken ska hem. 

Nåväl. Imorgon jobbar jag extra på Lucy's, och på söndag är det mysdag här hemma. Ska börja med att städa dock, det görs om lite här hemma just nu, så det blir lätt lite skitigt, och jag fixar inte riktigt det. Känner aldrig riktigt att jag landar när det ser ut som det gör, haha.

Nåväl. Haft en jobbig vecka till en början men som började släppa sen, och nu ser jag bara fram emot resterande två dagar. Man känner hur livet rör sig åt rätt håll. Allting har ett slut. Inte sant? 

Nu är det The Voice igen. Nu hejar vi! 

I fredags var det farmors begravning. 

Det var något utav det jobbigaste jag varit med om. Speciellt att jag tänkt sjunga låten "Utan dina andetag" till henne, som ett sista farväl.

När prästen sa att jag skulle upp och sjunga gick jag den korta vägen till pianot, som kändes som en evighet, och jag kände bara hur känslorna bubblade upp fast jag försökte ignorera dem väldigt, väldigt mycket. Jag lade första ackordet på pianot och bara började gråta... tog ackordet en gång till, och grät ännu mer. Lät ackordet klinga ut, och sen tog jag mig samman. Första meningen är nog det sämsta jag någonsin har sjungit, men jag grät i princip samtidigt och det var så otroligt jobbigt att fortsätta, men det gick banne mig, men det var känsligt. Jag var inte där för att visa upp mig, utan det var mitt sätt att säga farväl på, mig och farmor emellan, men fy, så extremt jobbigt det var. 

Det är skönt att det är över, men jag saknar henne fortfarande så enormt mycket. Kommer verkligen ta tid att vänja sig vid att hon inte längre finns här med oss.

Igår jobbade jag på Lucy's, och idag tänkte jag ta det lugnt, sticka över till familjen och käka tacos.. men så blev det inte. Vaknade av mig själv kl 8, in till faster med pappa för fika, och där var det världens tjohej. De skulle till Malmö då de fått ett bra heldagserbjudande och de bjöd med oss! Käk ute, bowling och grejer.. så kom hem för ett tag sen. Helt död. Haha! 

Imorgon är det måndag. Efter en rejäl skitvecka för min del ska jag ta nya tag. 

Denna vecka har jag varit lite off har jag känt. Jag har inte riktigt fått grepp om mitt eget liv. Farmors begravning är imorgon och det är med stor sannolikhet på grund av det. Tankarna har gått åt det hållet hela veckan fast att man försökt fokusera på annat.

Så ska till kontoret imorgon och få lite gjort innan jag sticker hem och byter om för att dra iväg till begravningen. Ska antagligen sjunga en låt, som ett sista farväl, men det är om jag klarar det. Klarat det förr, men vet inte om det kan vara så att det blir ännu jobbigare denna gång.. farmor och jag umgicks mycket. Jag kände att jag ville ta igen de månaderna jag bodde i Norge och inte hann träffa henne, vilket resulterade i att jag var där nästan varje dag, i fler månader.. och nu inte alls. Det är verkligen en enorm saknad. ♥