Ringde idag till Asmundtorps skola för att få besked om att jag kunde få sjunga i fem minuter på avslutningen, men får ett nej.

Jag frågade varför, och dem menade på att det var ett "avslutat kapitel". Mitt svar blev: "Hur f*n kan ni säga att det är ett avslutat kapitel när ni inte ens nämnde honom på sommaravslutningen när han varit musiklärare på Asmundtorps skola så länge? Bara för att någon dör behöver inte det betyda att personen ska bli bortglömd!"

Det blev tyst, och det enda hon upprepade hela tiden var ju att det var ett "avslutat kapitel".

Men jag vet varför det blev som det blev. Tjejen som har hand om kören, en vuxen kvinna på över 30 år, sa nej. Jag vet det, fast hon inte sa det. För när jag ringde rektorn och frågade först var hon mycket positiv till det och tyckte absolut att det skulle gå, varför inte sa hon! Men, hon skulle först prata med körledaren bara för att få det bekräftat.

Den här körledaren sjunger själv, och jag vet att hon är avundsjuk helt enkelt, tråkigt men sant, hon är avundsjuk. Hon vill inte att jag ska få den där stunden och "glänsa", men det är ju faktiskt inte det jag vill, det enda jag vill är att sjunga till min musiklärare, falskt som vackert, bara han blir hyllad.

Detta är för dåligt, så jag ringde prästen i Asmundtorp i och med att avslutningarna är i kyrkan, och hon skulle prata med dem. I och med att det är skolavslutning så är det skolan som bestämmer programmet, men hon tyckte det var för dåligt att jag inte kunde få göra det i varje fall, så på fredag ska hon ringa dem.

I varje fall har jag gjort upp en plan B, och ska prata med min handledare Thomas om det nu när skolan börjar, och det är att jag fortsätter så som jag planerat, men att jag kanske får framträda med låten på våran egen skolavslutning istället. Det kommer definitivt inte bli samma sak, men då får jag i alla fall stå på scenen, sjunga den där speciella låten till honom, och bara få ägna mina tankar åt honom i fem minuter.

Jag hoppas jag kan få göra det på Allvar Gullstrand i varje fall, för att nu har det fallit så många tårar för att jag inte får göra det i Asmundtorp. Det känns rent ut sagt för jävligt. Att vuxna människor ska hålla på med avundsjuka, istället för att faktiskt tänka på vad det egentligen handlar om, det gör ont i själen, men jag tänker inte ge mig.

Jag skällde ut rektorn efter noter i varje fall, och hoppas hon fick sig en tankeställare. För jag är fruktansvärt besviken på de människor som jobbar där, som faktiskt kallar sig "vuxna". Vuxna människor beter sig definitivt inte sådär. Härmed avslutar jag dagens loggbok, besviken och rödgråten hela jag, men fortfarande envis.

(Sammanlagd arbetstid: 30 minuter.)


Denna bild är tagen vid Strandpaviljongen i Landskrona.
Den stunden, och bilden, fick mig att glömma bort alla problem som skapas.

Gårdagen ägnades åt körskola och plugg på teoriprov som tillhör, men mot kvällen fick jag en idé till låten jag ska skriva, dock fanns ingen tid så jag tog upp det idag igen.

Tur som jag hade kom jag ihåg min idé, vilket var en risk jag fick ta. Jag började kladda lite på en text som jag vill ska vara med i låten. Själva idén är att låten ska skrivas till min blivande fästman. Den kommer dock inte bli färdig tills vår förlovning ska se, vilket är på min födelsedag i september, utan jag kommer att framföra den till honom vid senare tillfälle, om inget annat kan det ju kanske bli en julklapp.

Så förmiddagen gick till att skriva ner lite, och det jag fick ihop finns nedanför:

"I know that you're an angel, now I give you this ring. I've always dreamed of your love, now I know it can't be killed. Do you want to marry me, do you want to be my love for now and for always.."

Det var en bit jag fick ihop, sen fick jag även ihop lite fler melodislingor på pianot, vilket kan vara svårt att skriva ner här direkt, men det är absolut någonting jag ska spara. Jag tackar min far för hans underbara apparat Zoom H4, som är en perfekt inspelningsstudio för inspelningar hemma, och det är världens bästa diktafon! Ljudet är så bra att man känner sig bortskämd.

Så för att inte glömma det jag kom på spelade jag in några 10-tals sekunder på den. Perfekt, nu finns dem där!

För några dagar sedan ringde jag även Asmundtorps skola för att få be om en plats i programmet på skolavslutningen, det skulle inte vara några problem, men rektorn skulle ändå dubbelkolla med personen som håller i musiken nu. Så kom på idag att jag måste få det bekräftat, men som hon sa, jag ser ingen anledning till varför det inte skulle gå. Så jag ska ringa snabbt imorgon bara för att dubbelkolla, jag vill helst vara på den säkra sidan!

Jag ska även kontakta lokaltidningen i Landskrona och informera om att det kommer bli en liten hyllningskonsert till en musikikon i Landskrona, och även ringa hans särbo, samt några bekanta till honom och bjuda in dem till kyrkan, så dem får vara delaktiga, de som också stod honom så nära.

Ska arbeta vidare med detta imorgon.

(Sammanlagd arbetstid: 1½ timme.)


Detta är den underbara man som inspirerade och fortsätter inspirera
mig varje dag.

Idag fortsatte jag att planka låten "The Echo of Your Whisper". I en kvart gick det bra och jag fick fram en del nya ackord, men sen fastnade jag. Jag satt fast helt och hållet, och det är väl där alla hamnar någon gång antar jag, men så irriterande det var! Så jag bestämde mig för att sätta punkt efter den tiden, och försökte istället finna inspiration till låten jag ska skriva själv.

Jag har för någon vecka sedan beställt ett nytt objektiv (Sigma 70-300mm), som jag även fick denna dagen. Så jag bestämde mig för att gå ut och fotografera lite och se ifall jag kunde finna någon inspiration. Resultatet blev bra. Jag gick mot kyrkan och kyrkogården i Asmundtorp där jag bor, och fotograferade en liten fontän nere vid minneslunden. Det var så vackert, och jag ägnade tankar när jag fotograferade vattnet åt Berndt, min avlidna musiklärare, min familj, och min blivande fästman David. Det var en underbar stund, och jag fylldes med inspiration.

Väl hemma satte jag mig lite vid pianot, och klinkade ett bra tag. Jag kom fram till några melodislingor, och det kändes faktiskt väldigt bra. Jag har skrivit en hel del musik i mitt liv, men mitt problem är att jag är så fruktansvärt självkritisk, men detta blev jag faktiskt nöjd med, så det är absolut någonting jag ska spinna vidare på!

(Sammanlagd arbetstid: 1 timme)

Idag bestämde jag mig för att börja med mitt projektarbete, som jag valt att kalla "Behind Blue Eyes". Jag valde att kalla det så av den anledningen att jag för det första är blåögd, och vill visa en sida av mig själv relaterat till musiken. Jag kommer nu under ett par månader skriva en ballad, och även planka en låt som inte går att få tag på. Det går inte att hitta varken ackord eller text på nätet, och man kan inte heller ladda ner låten. Enda sättet att få tag på den är att köpa cd skivan som heter "Steve Dorff - Original Demos", och låtarna på cd:n är skrivna och arrangerade av låtskrivaren och producenten Steve Dorff. Han har skrivit oräkneligt många vackra låtar, till Whitney Houston, Celine Dion m fl. På skivan är det en man vid namn Warren Wiebe som sjunger, och tyvärr finns han inte längre med oss.

Låten jag valt heter "The Echo of Your Whisper", och det är den jag ska planka. För att mitt mål med den låten är att spela in, och sen ska jag även framträda med den på Asmundtorps Skolas julavslutning i Asmundtorps Kyrka, för att hylla deras förra musiklärare Berndt Nordberg. Han var min första musiklärare, och inspirerade mig verkligen. Han var även lärare till min far, och Berndt och jag spelade även lite ihop efter det att jag gått ut 9:e årskursen. Han dog nu 2008, i mars, och allting gick fort. Han fick hudcancer, och jag hann aldrig säga adjö. Det gjorde ont, då han kändes som en riktig morfar, han var ju musiker på heltid, och han var så rolig. Roligare människa har jag aldrig träffat, han hade alltid ett skämt i bakfickan.

När jag fick reda på vad hans sista ord var, bestämde jag mig helt och hållet för att göra denna del av mitt projekt. Hans sista ord var om mig, om hur mycket jag utvecklats, och hur duktig jag var. Så detta vill jag göra, som en hyllning till honom, och ett sista farväl.

Så det jag började med idag var att börja planka låten. Jag kopplade in min mp3 i hela mitt PA nere i källaren, där vi har musikrummet här hemma. Där satte jag igång låten, och började planka. Jag har inte plankat många låtar i mitt liv, och detta var inte den lättaste låten att börja med kan jag säga. Det jag fick ut på en timme var början, men det är alltid någonting. Det är ju en övningssak, om man inte föds med absolut gehör, men det hade jag nog blivit tokig på också (tänk att höra vartenda litet fel i alla låtar, jösses!). Steve Dorff har väldigt speciell stil på sina låtar han skrivit. Han hade väldigt mycket färgningar, och mycket går kromatiskt ner, men det är absolut en utmaning. Det jag först och främst lyssnade på för att kunna plocka ut ackorden, var basen. Melodin är inga problem, men i och med att ackorden har massa färgningar blir det genast svårare. Fast att man får sitta och spola tillbaka låten blir jag inte trött på den. Den handlar om saknad efter en person som gått bort (eller att man t ex skilt sig, beror ju mycket på vilken situation man själv sitter i som gör att man tolkar den olika), och den är verkligen så vacker. Jag måste få citera några textrader ur refrängen:

"The echo, of your whisper, is the only part of you that's here with me. Your heart, your soul, where did they go? I lost you so suddenly, and the echo, of your whisper, of the secrets you used to share with me. It's loud and clear, though you're not here, I keep listen to our memory." - The Echo of Your Whisper, Steve Dorff.

Vacker text, och den passar perfekt in i situationen. Det jag gjorde idag kände som en perfekt början.

(Sammanlagd arbetstid: 1 timme)

Loggbok av: Madeleine Liljestam


Bilden är tagen vid en minneslund, där jag försökte samla mina tankar
och finna kraft till det jag ska göra.