Fullmånen är framme. Förklarar den enorma kreativitet man känner just nu, helt underbart.

Vet ni vad jag retar mig lite på med en blogg? Jag ÄLSKAR att skriva, men enligt alla människor i hela världen bör man inte bli för personlig.. och råkar man bli det och säger någonting, då får man höra att man gnäller osv. Jag bloggar ju för min skull, att ni följer den är såklart bara roligt, men det känns som om man aldrig kan få sagt det man egentligen vill. Det är lite frustrerande, för vart ska jag annars kunna skriva av mig? Min blogg. Mitt lilla krypin. Det är här jag vill dela med mig av den enorma glädje jag kan känna, likaså det rena helvetet man tycker att man lever i ibland.

Dock lever jag absolut inte i ett helvete. Jag har det sjukt bra egentligen. Men ni vet, i-landsmänniskor skapar alltid något nytt problem och det vill man få ur sig ibland...

Nu är det dock inget specifikt med mig själv jag tänker på. Men alla bloggerskor som tar steget och skriver något väldigt personligt ursäktar sig alltid typ hundra gånger i samma inlägg. Man ska inte behöva ursäkta sig, det är min mening.

Nåja... nu ska jag fortsätta med mitt skapande. Detta blev en väldig parentes, som jag inte tänker ursäkta för, haha.

♥