Hej kära läsare.

Hur gick det på Whitney Houston konserten tro? Tack vare Diggiloo's regissör Butta fick jag möjligheten ikväll, och sällskapet var min vän Erik Linder. Kärlek till er grabbar som gjorde kvällen möjlig!


Jag satt hyffsat bra. Nära ljudteknikern vilket betyder en riktigt bra ljudbild. Musiken började. Bandet visste precis vad dem gjorde och det svängde mer än vad man vågade drömma om. Jag kunde inte sitta still.  Kören lät som om det var änglar från ovan och jag rös. Ljuset gav mig den extra gåshuden, det var ju så häftigt.

In kommer hon. Kvinnan jag lyssnade på som en liten 7-åring, som satt ensam på sitt rum och drömde om att en dag få kunna titulera sig som "sångerska" och leva sin dröm. Helt plötsligt var hon där. Mitt framför oss alla. Ett par kilo tyngre, men fortfarande med samma vackra, charmiga och busiga leende till de vackra ögonen.

Huvudklangen var orörd. Den lät lika bra som för 20 år sen. Hon hade rytmen i kroppen och rörde på sig, men den dåliga konditionen gjorde att hon flåsade rätt mycket efter ett tag. Hon hostade ofta (tog bort micken såklart), och sen förstod jag varför.

När hon tog i, lågt eller högt spelade ingen roll, så hörde man hur det rev i hennes stämband. Det lät "rossligt" eller hur jag ska beskriva det hela tiden när hon tog i. Men det var inte falskt. Men hon hade det jobbigt med att hålla ut tonerna och att nå upp till de höga för stämbanden ville inte.

Whitney Houstons stämband vill inte med längre, och det känns tragiskt. Men jag har ändå sett henne, och under en kväll kunde jag gå tillbaks till den lilla flicka i mig själv som satt och drömde om att få leva sin dröm.

Vet ni vad? I sommar kommer jag göra det. Med Diggiloo. Jag är så lyckligt lottad.

Godnatt världen. Imorgon är det dansträning.