Ibland önskar jag bara livet kunde vara lite mindre komplicerat. Stor del av mitt liv hittils har bestått av en jäkla massa motgångar, och än ser jag inte något slut på just den tunneln. Men jag hoppas fortfarande, varje dag.

Att hålla hoppet uppe sålänge som jag gjort trodde jag aldrig att jag skulle klara av, men jag har insett att jag är en fruktansvärt stark person, även ifall man vissa stunder känner sig som den svagaste i världen. Men det är jag inte! Trots att man har skitdåliga dagar, så kan jag skratta mig halvt ihjäl, bjuda på ett gott humör till alla runt omkring mig, och jag HATAR när folk tycker synd om sig själv, därför bestämde jag mig redan i tidig ålder att aldrig göra det. Det hjälper fan ingenting, utan det hjälper om man försöker bita ihop och fortsätter kämpa, och framför allt, håller hoppet uppe. Sluta aldrig tro.

Nu ska jag lägga mig i sängen, börja läsa på den fjärde Twilightboken, och försvinna in i en annan värld.

Godnatt!