Idag kändes det jobbigt att sätta sig ner med projektarbetet efter allt. Musikläraren jag berättat om här i loggboken tidigare, han var så rolig. Det är svårt att förklara, för man måste uppleva det, men jag kan på ett sätt säga att han sket faktiskt i vilket ibland. Ifall jag t ex inte vann någon tävling jag sjöng på, utan det var någon annan som inte kanske förtjänade, då sa han på sitt egna speciella sätt: "Skiiiit i det, dem är dumma i huvudet. Du är duktig det vet du, så skiiiit i dem j*vlarna." Han fick mig verkligen att skratta och glömma bort det då, haha!

Så när jag hade ringt rektorn och fick ett nej, och vi hade lagt på, då grät jag floder. Jag var så ledsen över att de hade världens sämsta ursäkt att INTE ge mig 4 minuter till att ha en liten hyllning & minnesstund till honom, jag var så förbannad.

Rätt som det var, så får jag upp hans ansikte som en bild framför mig, och hör faktiskt hans röst så klart och tydligt säga: "Skiiiit i dem!", på det där roliga sättet bara han kan säga det på, och faktiskt, det gör jag också. Hon ringde mig dagen därpå för att "avsluta" samtalet, men hon förväntade sig nog mest att jag skulle säga förlåt, men gjorde jag det? Ge mig en anledning till varför jag skulle göra det. Jag sa till henne att det var en förolämpning mot mig och alla som kände honom, och hon sade gång på gång att jag inte skulle ta det personligt, personligt som att dem inte vill att jag ska sjunga i kyrkan bara för att det är just jag. Men då sa jag till henne, att hur kan man INTE ta det personligt, när det är en enda stor förolämpning. Tyst blev hon. Så sade jag till henne: "Tänk om hans särbo får reda på detta, det är en sådan förolämpning och ni borde skämmas". Vad hände då? Jo, den "vuxna" människan som är rektor över en hel skola satt knäpp tyst i telefonen, och det enda jag sa till henne var: "Har du något mer att tillägga? För det har definitivt inte jag". Sen la jag på.

Det känns absolut bra ändå. Jag har fått säga mitt till en person jag inte tycker om, och jag har även pratat med min gamla musiklärares sambo, och hon höll bara med mig. Hon blev så glad för att jag gjorde det. Så det kändes som om jag fick ut någonting bra utav det ändå.

Jag satte mig för övrigt ner ikväll vid pianot och bara improviserade, och vad hände då? Jag som är så självkritisk, improviserade fram någonting jag faktiskt är väldigt nöjd med. Jag ska absolut fortsätta. Jag fick fram ett par ackord, mycket -sus och -maj7 ackord, och skrev även lite text. Där satt jag i ungefär två timmar, och det var så inspirerande och roligt. Jag vill absolut fortsätta med det, och är så glad för att jag själv blev så nöjd, jag kan ju faktiskt!

(Sammanlagd arbetstid: 2 timmar.)