Branschkvällen på Wallmans Salonger i Oslo är avklarad för denna säsong, och det blev en fin kväll. Sista låten avslutades med massa konfetti och det var en härlig känsla.

Har myst ner mig i soffan och ska försöka vila en liten stund innan jag börjar packa min saker för att åka hem imorgonbitti. Men jag som är en typisk nattmänniska börjar såklart fundera som mest på denna tidpunkten på dygnet..

När någon går bort blir det en chock, det gör ont, man förstår det inte riktigt och antingen stirrar man ut i tomma intet i chocktillstånd eller bara gråter.. massor. Det har jag varit med om, inte bara en gång. Flera gånger, med människor som antingen stått mig nära eller som jag träffat då och då men som är inom släkten.

Speciellt mormor och farfar. Farfar gick bort år 2008, mormor 2010. Båda gångerna bara grät jag.. i flera dagar. Det gjorde så ont, men som vi människor alltid gör så hittar vi tillbaka till vardagen. Men.. nu, snart 3 år sen farfar gick bort, så börjar jag känna en enorm saknad. Farfar var mitt största fan. Varje gång jag besökte dem fick jag åtminstone höra 2 gånger hur säker han var på att jag skulle lyckas och hur duktig jag var.. Sen mormor, inte ens ett år har gått. Vi sågs förra påsken sist, och det var ett fint besök. Mormor bodde 50mil från mig och min familj och det blev tyvärr inte varje dag man kunde hälsa på.. men sista besöket var så otroligt fint, hon var så fin. Mormor tyckte mycket om vår kungafamilj, monarkin. Jag har inte alltid haft samma åsikter och tankar om det som henne, men det var liksom... man kopplade alltid ihop kungafamiljen med mormor. När jag då visste att jag skulle få uppträda inför Silivia och träffa henne personligen och skaka hennes hand efter att ha vunnit Next Star 2010, var jag så ivrig att berätta för henne, men hon hann gå bort en kort stund innan det blev av.

Som ni kanske förstår är inte detta inlägget riktat till någon. Nu använder jag mig bara av min digitala dagbok, min blogg, för att rensa mina tankar. Det blir flummigt, osammanhängande.. precis som tankar brukar vara. Min poäng är att... människor är aldrig ett avslutat kapitel. Hur kan man ens tänka så kanske vissa säger? Men tro mig, jag har skällt ut människor efter noter för att dem har använt just det uttrycket. Bara för att ett liv är över på jorden glömmer man det inte.

Jag saknar de jag och min familj förlorat.. även om åren går, så jo, visst lyckas man gråta ändå. Skulle gjort väldigt mycket för att höra farfar säga de där orden igen, eller se hur glad mormor blev när man klev in i rummet eller sjöng för henne...

Var tacksam för de fina människor ni har runt omkring er, och visa det också. Det gör jag. ♥