Dagen har varit svår att ta sig igenom. Gråtattackerna kommer med jämna mellanrum, och allting känns så svårt att förstå. Just nu, känns det mesta ganska meningslöst. Allting har gått emot mig helt och hållet detta året.
I början av året förlorar jag en nära vän till familjen som betydde mycket för oss, och det hela gick så fort.
Sen insjuknar min farfar oerhört och blir sängliggandes.
Sedan förstörs hela min 18 års dag som jag längtat så mycket efter, och det knäckte mig totalt.
Sedan ska min mamma och lillebror ta tåget upp till Stockholm på alla helgona helgen för att följa med pappa en tur på Birka båten som går mellan Stockholm och Åland där pappa spelar, men bara för att jag inte bestämde mig direkt utan tog beslutet att följa med för en vecka sedan, kostar  tågbiljetten tur och retur 2000 kronor, FÖR EN STUDENT?!

Sedan nu, då avlider farfar.. efter flera månaders sängliggande. Det var det bästa för honom, jag vet, men jag saknar honom mer än vad jag någonsin trodde. Han har inte alltid varit perfekt, men det är min farfar. Varenda gång jag besökt honom nu de senaste åren, och speciellt nu de sista månaderna, då har han sagt till mig att han tror på mig.
Han är nog mitt största fan. Han sa varenda gång: "Jag tror på dig Madeleine. Du är så duktig. Dina föräldrar är så stolta, och även jag. En dag slår det för dig, vänta bara så ska du få se". Och just de dagarna han sa det, var de dagarna man kände sig som mest värdelös inom musiken.

Jag ska samla krafter igen och fortsätta med mitt projektarbete, men idag klarade jag inte av det. Den ena låten som ännu inte är färdig än, har jag skrivit en text till, och det kände som om den var otroligt passande till situationen just nu. Ett litet urdrag:

"Can you hear me? Can you see me?
Everyday without you, is so very hard.
Are you proud? Are you looking down?
I'll do my best, to do like you said.

But why did you leave? It went so fast.
But I guess, this have to be my goodbye.."

Jag saknar dig.